Kategori: Zoologisk konservering

Fågel

Mindre däggdjur

 

Boktips

Här nedan finns tips på några böcker där Du kan läsa mera om zoologisk konservering:

Djurens värld, band 15, Ynge Löwegren, Albert Bonniers förlag, Stockholm, 1945.

Udstoppning, Fugle og pattedyr, Harry Hjortaa, J Fr Clausens förlag, Köpenhamn, 1975.

Preparering av djur, Gustav E. Andersson, Sesam, En Aldusbok, Stockholm, 1970.

Nutida tekniker

De tekniker som konservatorerna använder sig av vid montering av däggdjur, fåglar och andra djur skiljer sig ibland ifrån varandra. Här nedan får Du en överblick på några av de tekniker som används idag.

Större däggdjur

För konservering av de stora däggdjuren är fortfarande Carl Akeley´s metod den mest använda bland konservatorer vid museer. Även vissa privata konservatorer använder metoden.

skalamodell_1I korthet går metoden ut på att; efter en skalmodell (1:10) gjorts över djurets ställning, uttryck och anatomi, monteras vissa delar av djurets skelett ihop och ställs upp i den ställning/kroppshållning djuret ska monteras.

jaguarDärefter modelleras kropp/muskler upp i lera. Lerkroppen gjuts sedan av. I denna form gjuts sedan en exakt kopia (av den tidigare lerkroppen) i armerad gips. Ögon av glas monteras fast och konstgjort öronbrosk tillverkas.

varg1Det garvade skinnet läggs på kroppen som gjutits fram; limmas, stiftas och sys samman. Efter torkning och sminkning är montaget färdigt för utställning etc.

Metoden ger ett bra resultat men är relativt tidsödande. Kommersiellt arbetande konservatorer köper därför ofta färdigtillverkade kroppar som skinnen monteras vid.

Mindre däggdjur

Mindre däggdjur monteras på ett förhållandevis ekorreenklare sätt än de större däggdjuren. Efter att djuret avpälsats och skinnet garvats tillverkas en konstgjord kropp genom att man gjuter av den färska köttkroppen i den ställning djuret ska få.

ekorrsminkningEn konstgjord kropp i plast gjuts fram ur formen- på denna sätts skinnet.
Ibland görs även de mindre däggdjurens konstkroppar av träull.
Många kommersiellt arbetande konservatorer använder färdigtillverkade kroppar.

Genomgående för alla konserveringar är att de nakna partierna t.ex. läppar, nos och trampdynor måste bemålas för att behålla sin naturiga färgnyans.

Fåglar

tornfalkVid fågelmontering behålls ofta vissa skelettdelar t.ex. kranium och vingarnas ben. Dessa följer med det preparerade skinnet.

För fåglar tillverkas också en konstgjord kropp i träull, balsaträ eller plast.

Vingar, hals, stjärt och ben fästs med hjälp av järntrådar till kroppen och konstgjorda ögon placeras med hjälp av lera i kraniumet.

Därefter sys skinnet samman. Nu ska fågeln få “liv” – vingar, ben och huvud vrids till önskad placering och fjäderpartierna läggs tillrätta jarpkraniummed pincett och nålar.

Fåglars nakna partier t.ex. ben och näbb måste alltid målas efter det att fågeln har monterats och torkat.

Fiskar, kräldjur och grodor

Fiskar, kräldjur och grodor kan man antingen välja att skinnmontera eller att gjuta av och göra en kopia i ett konstmaterial. Vid skinnmontering rensas och prepareras skinnet och huvudet.

En konstgjord kropp tillverkas som skinnet sätts över. Fenor fixeras och fisken målas; ofta med hjälp av en airbrush.

Fiskavgjutningar görs ofta med silikonformar.roding

Silicon ger ett exakt avtryck av fiskens fjäll och övrig struktur. Ofta gjuter man en kopia av fisken i plast. Kopian målas sedan efter referensbilder och egna skisser.

Målning av fisk är ett svårt och tidsödande arbete. Pärlemor måste ofta användas för att få fram rätt lyster i fiskens fjäll.

Historik

Fågelkonserveringens historia

På 1500-talet torkade man småfåglar i ugn efter att inälvor och hjärna plockats ur och ersatts av bomull doppad i något starkt doftande ämne. På 1600-talet lade man fåglarna i alkohol eftersom det var enda sättet att spara dem undan insektangrepp. Eftersom alkohol konserverade fåglar inte är vackra att titta på återupptog man torkningen men med andra kemikalier.

På 1700-talet flådde man hela fågeln och fyllde den med mossa, blånor m.m. Man försökte skydda montagen genom att efter F. Ruyschsätta dem i glasskåp men det visades sig inte vara säkra. 1778 blev det känt att arsenik skyddar fågelskinnen och sedan dess har konservatorns arbete koncentrerats på att göra montagen naturtrogna.

Första kända svenska fågelmontagen är från Olof Rudebäck d.y. 1695. Carl von Linné lärde troligen från honom och gav ut Instructio musei rerum naturalium 1753. Där kan man läsa att fågeln skulle flås och fyllas med blånor för att därefter torkas i en ugn.

Däggdjurskonserveringens historia

Sättet att montera däggdjur har ändrats mycket sedan man började. Eftersom beredningen av skinnen har skyddat dem från skadeinsekter, finner man de äldsta bevarade montagen bland däggdjuren.

Under medeltiden flådde man djuret, beredde skinnet med salt och alun och trädde skinnet över en bräda med fyra stolpben.

Därefter sydde man ihop sömmarna förutom ett litet hål i vilket man stoppade skinnet fullt med halm. Dessa djur såg naturligtvis ut som stoppade säckar.

Efter R. CederströmNär pengar och tid inte satte begränsning på montagen kunde man uppenbarligen göra bra montage. Gustaf II Adolfs häst Streiff togs från Lützern 1632 och monterades och står idag i Livrustkammaren i Stockholm. Streiff är ett under av konservatorkonst för den tiden. Detta beror på att mannekängen (det man sätter skinnet på) till Streiff är snidad i trä.

På 1700-talet använde man skelettet som stomme på vilket man lindade muskler av träull eller blånor. Detta var en något bättre metod än den man använde tidigare ftersom man inte kunde begå några större anatomiska felaktigheter. Under 1800-talet använde man sig av en trästomme och gjorde en del avgjutningar för att ha som utgångsläge när man sedan gjorde detaljer i trä. Man introducerade också en ny metod. Långa strängar av halm lindades och syddes ihop och fästes i en trästomme. På detta sätt byggde man upp musklerna bit för bit. Detta var en mycket användbar teknik vad gäller montering av stora däggdjur.

Tidigare gjorde konservatorerna upp till två stora däggdjur om dagen men med denna nya teknik tog det mycket längre tid. Museicheferna gillade därför inte metoden och höll därför tillbaka utvecklingen på området.

Idag använder man sig av Akeley’s metod som beskrivs under nutida tekniker.

Zoologisk konservering

Att samla och bevara föremål har nog alltid legat i människans natur. Stenåldersjägaren sparade klor från den björn han dödat för att visa hur modig han var och dagens jägare visar stolt upp sina fina troféer.

Konservatoryrkets danande började i och med att man hämtade hem en mängd olika föremål till Europa under de stora geografiska upptäckterna på 1500-talet.

Ur 2.a upplagan Historia NatureAdelsmän tävlade om vem som hade de ovanligaste och konstigaste djuren i sina kuriosakabinett – det som utvecklades till dagens museer. Av allt som samlades vid den tiden finns mycket litet kvar eftersom det mesta blivit uppätet av skadedjur.

I början handlade det enbart om att försöka hitta metoder att skydda djuren från att bli uppätna av skadeinsekter och detta arbetet leddes i början av apotekare som hade tillgång till olika former av kemikalier. Läs mer om historiken här.

I dag använder konservatorn mera morerna metoder och material i sitt arbete. För skydd mot skadeinsekter och för att kunna återge djurets färg, form och karaktäristiska utseende.grahake

Konservatorn ägnar mycket tid till att återge fågelns eller däggdjurets naturliga utseende, för detta krävs bl.a. konstnärliga, biologiska och anatomiska kunskaper. Formell utbildning av konservatorer sker vid bl.a. Svenska och Danska universitet. Utbildning av konservatorer sker också genom lärlingssystemet.

Till viss del skiljer man på kommersiella tekniker och “museiteknik”. För kommersiella syften skall djuren gå relativt fort att göra men ändå hålla en godtagbar kommersiell kvalité. När arbeten görs för utställningar på museer används ofta mer grundläggande och tidsödande metoder för att säkerställa god kvalitet och hållbara montage. Läs mer…

© 2018 SZK

Tema av Anders NorenUpp ↑