Fågelkonserveringens historia
På 1500-talet torkade man småfåglar i ugn efter att inälvor och hjärna plockats ur och ersatts av bomull doppad i något starkt doftande ämne. På 1600-talet lade man fåglarna i alkohol eftersom det var enda sättet att spara dem undan insektangrepp. Eftersom alkohol konserverade fåglar inte är vackra att titta på återupptog man torkningen men med andra kemikalier.
På 1700-talet flådde man hela fågeln och fyllde den med mossa, blånor m.m. Man försökte skydda montagen genom att sätta dem i glasskåp men det visades sig inte vara säkra. 1778 blev det känt att arsenik skyddar fågelskinnen och sedan dess har konservatorns arbete koncentrerats på att göra montagen naturtrogna.
Första kända svenska fågelmontagen är från Olof Rudebäck d.y. 1695. Carl von Linné lärde troligen från honom och gav ut Instructio musei rerum naturalium 1753. Där kan man läsa att fågeln skulle flås och fyllas med blånor för att därefter torkas i en ugn.
Däggdjurskonserveringens historia
Sättet att montera däggdjur har ändrats mycket sedan man började. Eftersom beredningen av skinnen har skyddat dem från skadeinsekter, finner man de äldsta bevarade montagen bland däggdjuren.
Under medeltiden flådde man djuret, beredde skinnet med salt och alun och trädde skinnet över en bräda med fyra stolpben.
Därefter sydde man ihop sömmarna förutom ett litet hål i vilket man stoppade skinnet fullt med halm. Dessa djur såg naturligtvis ut som stoppade säckar.
När pengar och tid inte satte begränsning på montagen kunde man uppenbarligen göra bra montage. Gustaf II Adolfs häst Streiff togs från Lützern 1632 och monterades och står idag i Livrustkammaren i Stockholm. Streiff är ett under av konservatorkonst för den tiden. Detta beror på att mannekängen (det man sätter skinnet på) till Streiff är snidad i trä.
På 1700-talet använde man skelettet som stomme på vilket man lindade muskler av träull eller blånor. Detta var en något bättre metod än den man använde tidigare ftersom man inte kunde begå några större anatomiska felaktigheter. Under 1800-talet använde man sig av en trästomme och gjorde en del avgjutningar för att ha som utgångsläge när man sedan gjorde detaljer i trä. Man introducerade också en ny metod. Långa strängar av halm lindades och syddes ihop och fästes i en trästomme. På detta sätt byggde man upp musklerna bit för bit. Detta var en mycket användbar teknik vad gäller montering av stora däggdjur.
Tidigare gjorde konservatorerna upp till två stora däggdjur om dagen men med denna nya teknik tog det mycket längre tid. Museicheferna gillade därför inte metoden och höll därför tillbaka utvecklingen på området.
Idag använder man sig av Akeley’s metod som beskrivs under nutida tekniker.